Historik

Det började

när jag som ettåring kröp omkring i håret på min mammas salong. Några år efter underhöll jag kunderna med bl.a. luciafirande. Så småningom började de mer komplicerade övningarna på alla mina dockor. Jag talade förståndigt om för dem att de inte skulle vara oroliga, det kommer snart att växa ut igen…

Under hela min uppväxt har jag vetat att jag skulle bli frisör. Trots alla varningar från min kloka mor angående ryggbesvär, eksem, allergier m.m. gick mitt beslut inte att rubba. Efter grundskolan sökte jag in på frisörskolan – men ack – på den då femgradiga betygsskalan skulle man komma upp i hela 5,5 för att få en plats. Hit kunde man nå genom att vara geni eller genom att samla extrapoäng för arbetslivserfarenhet och tidigare ansökningar. Inte är jag dum, hade femma i matte och bild, men vad hjälpte det.

Tack vare att min mor ”råkade” vara frisör så löste sig ju det hela ändå. Dagen efter vi sprungit ut från Bokelundskolans niondeklass började min treåriga lärlingsperiod till damfrisör samtidigt som jag läste in gymnasiet. Den följdes av en herrfrisörutbildning och jag älskade mitt yrke.

På kvällarna åkte jag runt på salonger och frisörskolor och arbetade tillsammans med grossistfirmor. Några tävlingar blev det också. Bl.a. ett SM där en förstaplats i klippteknik gav mig en sammanlagd silverplats.

Skuggorna

Redan från första början dök de små blåsorna upp mellan fingrarna. Klåda i hårbotten? Äsch, det är väl något jag använt… Prickar i ansiktet? Måste vara röda hund. Bortförklaringarna var så lätta att hitta när man behövde dem. Att jag skulle var allergisk mot kemikalierna i mitt yrke fanns inte som alternativ.

Sedan kom de blodiga, variga såren som sakta men säkert spred sig från topp till tå. Ärligt talat så var just tårna värst – men dem kunde man ju dölja. När alla kemikalier till slut slog till mot balanssinnet och jag hade svårt att hitta dörrhålen p.g.a. yrsel och synrubbningar och kräktes varje dag – då var det dags att erkänna. Jag var totalförgiftad!

Till Dermatologen i Lund två gånger i vecka, jag vet inte hur länge, sjukskrivning, deppig – vad skulle jag göra nu…? Jag behövde en lång avgiftning. Det blev sakta men säkert bättre, bara jag undvek allt!

Nya vägar

Jag hade en snirklig och sökande yrkesväg att gå på när jag skulle tillbaka. Reklam- och dekoratörsutbildning, frilansfotograf på Blekinge Läns Tidningar m.fl. under några år, originalare på en reklambyrå, barntimmeledare i kyrkan, projektledarassistent, rektorsassistent, utställningsansvarig på museum, olika administrativa tjänster inom kommun, kyrka,skola, privat o.s.v.
Allt var kul! Jag lärde mig mycket. Men…

…där fanns hela tiden drömmen om min egna ekologiska salong. Jag pratade om den redan innan vi 1995 flyttade upp till Strömstad. Jag funderade på den under de sex åren vi bodde där. Men när jag hamnade på Ljunglyckorna och vi hade renoverat på gården i fyra år så var det dags. Det kändes i hela mig en morgon; nu eller aldrig. Det blev nu.
Efter en kompletterande utbildning till Diplomerad Ekofrisör enligt Östanåmodellen, hos Kerstin Strömberg, kännde jag mig redo. Här träffade jag andra ekofrisörer från hela Sverige, många av dem med liknande bakgrund när det gäller hälsa och kemikaliereaktioner.

Österlens första ekosalong

öppnade jag i augusti 2006. Att göra det var ett av de bästa besluten jag tagit. Jag möter så många härliga människor varje dag, får jobba så som jag själv vill och med det jag vill – och när jag vill 😉

2012

flyttar salongen till vackra Rörum och blir nästgårds med Rörums backar, Mandelmanns trädgårdar, Österlens Waldorfskola m.m. Mitt emellan Kivik och Simrishamn. Nära till 3:ans buss som hela dagarna kör mellan Kristianstad och Simrihamn.
Ytterligare ett steg i Ekosalongens historia. Spännande!